Du går upp, drar ut något ur garderoben, sminkar dig och fixar håret fast du verkligen inte orkar och verkligen inte vill, men du ska ju, så är det bara. Du vill ju bli omtyckt av de runt omkring, se bra ut liksom. Även om de runt omkring är utseendefixerade människor som bara lägger upp och "gillar" facebookstatusar som ex - "snyggaste som gillar har jag som bakgrundsbild" tjugofyra/sju och du tänker varje morgon att någon dag ska du gå som du är egentligen, med krulligt hår och bleka kinder, men det gör du inte, för du är för feg, så någonstans är du också en del av det hela, det utseendefixerade samhälle som vi lever i, även om du tycker att det är fel. Du är du men du måste ändå gömma dig bakom lager på lager med mascara och puder.

.

När du väl har kommit till frukostbordet och fått i dig en macka men fortfarande är hunrig, då vill du ta en till, men det kanske du inte borde.Du vill äta lite för att hålla dig smal. Du struntar i andra mackan och går iväg för att borsta tänderna istället.

.

På badrummet framför den smutisiga spegeln står du och betraktar ditt ansikte, dina sneda ögon, stora näsa och dina gula, glesa tänder. Du tänker på dina vänner och varför de är så vackra och varför allt är så orättvist.

.

I skolan, första steget innanför entrén, hoppas du lite på att idag händer det något speciellt, något som inte hände igår eller dagen innan, något spännande och kul. Men samtidigt vet du att denna dag kommer bli likadan som den innan och den innan och även den innan den. När du sedan går genom cafeterian som är full av folk, genom korridorerna med människor på varje sida lutandes mot skåpen som alltid har varit i den där tråkiga färgen, så känner du hela vägen att du har folks ögon klistrade på dig.. och vad tänker de då? "Vad har hon på sig?" "varför sminkar hon sig sådär?" "Åh jag som hoppade att hon skulle vara sjuk idag.."

.

Framme vid ditt skåp, när nyckeln inte riktigt går att vrida runt och du måste knuffa dig själv mot skåpet för att kunna öppna det, i samma sekund hoppas du att ingen tittade när du anföll ditt skåp med kroppen. Kroppen med de fula brösten, tjocka låren och magen, kroppen som du hatar och helst slapp se.

.

På mattelektionen när läraren har genomgång förstår du för en gång skull talet som han vill ha svaret på. Du tvekar, är det värt att räcka upp handen, eller är det bättre att låta någon annan svara, för tänk om du har fel. Du vill, men än en gång så är du för feg. Medans du velar fram och tillbaka i ditt huvud så hinner någon annan skrika ut svaret över klassrummet. Svaret som hördes var fel, det vet du. Nu har du chansen att räcka upp handen. Samtidigt som du försiktigt höjer din hand över huvudet hörs en annan röst över klassrummet, som skrek ut rätt svar, samma svar som du har i huvudet och var beredd på att slänga ur dig när läraren uttalat ditt namn, men du lät någon annan ta över det som du skulle ha gjort så bra, igen.

.

Vid lunchen är du hungrig efter att ha struntat i den andra mackan imorse. Det är fiskbullar i matsalen, din favoritmat sen barnsben. Men dina vänner som du egentligen har tröttnat på lite hatar fiskbullar och vägrar att gå till matsalen. Du vill säga att du behöver äta och att du faktiskt tycker om maten som serveras, men såklart är du alldeles för feg för det. Och du tänker att det kanske var lika bra så att du kan hålla dig smal. Ni sitter i cafeterian tillsammans, du och dina "vänner", i bakfickan hittar du en sedel, 20 kronor, du funderar över om du ska köpa en macka för de, du behöver verkligen äta. Men i samma sekund som du reser på dig för att gå till cafeterian för att köpa den där mackan med ost, gurka och sallad så kommer en kompis fram till dig och frågar efter pengar med ett stort leende på läpparna, hen babblar på om att maten är äcklig osv. Du svarar inte men din kompis ser sedeln i din högra hand. Du räcker fram den och nu kommer du inte få äta förens du kommer hem. Sedeln var ju din.. men du var för feg för att säga nej.

.

Lektion efter lektion. Eftermiddagen går alltid lika segt och du vill bara komma hem och äta. Vart du än går eller sitter så tänker du över hur kläderna sitter, hur sminket ser ut och hur håret ser ut när det hänger ner över dina axlar, du undrar om någon bakom dig skrattar åt något och inbillar dig att något är fel. "har tröjan åkt upp, ser man mina trosor?" Du drar i tröjan men den är redan nere över rumpan "Har jag något i håret?" Du drar med handen över håret för att hitta vad du nu söker men hittar inget. Du försöker komma på vad de tittar på, du vänder dig om och ser att det inte sitter någon vid bänken bakom dig. Det var ingen som skrattade.

.

På rasterna ser du alla självsäkra tjejer som springer omkring och skrattar och har kul med varandra. Snygga och modiga tjejer och du förstår inte alls att det bara är ett skal, precis som ditt. På rasten får du reda på att någon som du brukar umgås med har snackar skit om dig, du låtsas att du inte bryr dig men är jävligt ledsen över att allt är falskt. ALLA snackar så mycket skit om sina vänner. Du vill inte vara kvar här längre.

.

På vägen hem måste du kämpa för att hålla tårarna inne men det är lönlöst, du låter de rinna. Bakom dig hör du några killar, du vänder dig om och ser två av dina klasskamrater på cyklar. Du torkar snabbt dina tårar innan de hinner cykla förbi, de hälsar snabbt och drar ett skämt om engelskaläraren som stammar, du skrattar, men skämtet var inte ett dugg kul och skrattet var inte alls äkta. När de har åkt förbi kollar du bakom dig igen, ingen är där, då kan du låta det rinna igen, tårarna. En efter en.

-

När du sätter i nyckeln i nyckelhålet hemma så går det inte riktigt att vrida runt, du knuffar din kropp mot dörren och lyckas få upp den, utan att vara orolig över att någon ska se det. Du sätter dig framför teven, du måste plugga, det vet du. Men just nu orkar du inte bli påmind av skolan. Resten av eftermiddagen spenderar du framför teven med din laptop i knät.

-

Vi middagen frågar dina föräldrar hur skolan har varit, du svarar "bra" utan att ens tänka över det. Det skulle bara vara jobbigt att berätta att allt var åt helvete, som vanligt.

Efter att du länge har stått framför den avlånga spegel i ditt rum i dina underkläder och varit bekymrad över att din kropp knappt får plats inom spegelns gränser lägger du dig under det iskalla täcket. Du börjar gråta igen, ner på dina kinder och kudde rinner salta vattendroppar som tyder på att du är trött på alla idioter som finns runt omkring dig varje dag. Du behöver sova, men du vill inte vakna upp imorgon och vara tvungen att gå dit igen, skolan.

Innan du somnar hoppas du på att morgondagen blir annorlunda på alla sätt. Att alla idioter inte längre är idioter och att lärarna börjar ta tag i hur eleverna behandlar varandra. Men du vet att imorgon kommer vara precis som idag, värdelös.

Men hörru, sminka dig inte om du inte vill, det spelar ingen roll, Jag LOVAR dig att du är fin utan smink och utan ett hår som är förstört av plattången.