Helt sjukt att tänka o må så här när jag endast är femton år. Men åldern i dagen samhälle är bara en siffra, jag önskade att jag var omogen för min ålder, Önskade att jag inte behövde fälla några tårar på grund av kärleken sviker, att jag inte behövde drunkna i mina egna tankar om livet och må så dåligt över det, önskar att jag vore nöjd med mig själv o kunde spegla mig i spegeln o säga att jag faktiskt är fin. Att vara femton år o se alla dessa fel, det svider.

 

Jag hade hellre backat bandet några år till tiden då svek, lögn o kärlek inte existerade. Då man inte brydde sig om att lägga på ett lager smink varje morgon, då det enda man tänkte på vad man skulle leka, då kärlek var att fråga chans på någon klass kamrat och då man grät över att man skrapat upp knänen och den tiden du bara älskade din mamma o pappa. Livet var enkelt då. Nu innebär att älska någon, det gör otroligt ont. Man offrar allt för att se den där speciella personen le, för allt jag velat är att mina närmaste ska må bra. Men sen inser du, när det kommer tiden då du själv inte mår bra, då finns ingen där. Ingen som försöker få dig le, ingen som ringer dig, ingen som hör av sig när du verkligen behöver det som mest, ingen som kan säga att du är perfekt som du är. Det är just det som får än att känna sig värdelös. Jag har aldrig svikit dom jag älskat, jag har funnits där när dom behövt mig som mest, jag har gett alla mina råd o lyssnat på varenda litet ord dom har haft att säga, och när dom behövt höra det som mest så har jag varit den som sagt åt dom att dom är perfekta precis som dom är

 

. Bakom allt det här, så ligger det bara falskhet i min by. Tror det inte är någon mera än jag som faktiskt tycker det är hjärt krossande när den personen du älskar inte mår något bra. Här går alla bakom ryggen på varandra, din bästa vän kn*llar din pojkvän i hemlighet, din hemlighet du berättade för din bästa vän vet hela byn om nästa dag. Ingen ställer upp för den personen som dom älskar när det verkligen behövs, för att du själv mår bra i första hand är ju viktigast, eller hur? Och tjejerna o killarna tror att få ligga så mycket som möjligt är "YOLO". Det är så sjukt äckligt att se allt det här, tjejerna tror dom är speciella när allt killen vill är få ett ligg med dig o lika så killarna. När kärlek är att känna varandra i en vecka o vara "sååååå" kära o säga jag älskar dig till varandra o massa sånt gull. Röker du inte eller super på helgerna är du en mes, för det är ju så coolt att stå o röka utanför brogården, eller hur? Det är det fånigaste som finns. Att ha sex, ska vara något speciellt som du bara har med en speciell person. Det är inte att leva livet att ligga runt, bli tagen av snuten, röka, dricka osv.. Att leva livet är då man tar en risk för att göra något man älskar t.ex som att boka en sista minuten resa till något varmt ställe. Folk ser det här så fel, ungdomar ser det så fel. 

Äkta kärlek är så mycket, äkta kärlek är någon du kan vara dig själv med, någon som alltid får dig att le, någon som ställer upp för dig oavsett, någon som älskar dig på riktigt o inte ser någon annan än dig. Här kanske det verkar som att det finns lite kärlek här o där, men i själva verket så bangar ingen kille på att få ett ligg med någon annan på fyllan o det finns absolut ingen kille som älskar sin flickvän så mycket så att han aldrig skulle såra henne, ingen kille som behandlar sin tjej som hon verkligen förtjänar att bli behandlad.

 

Jag vet inte ens vad jag riktigt vill säga med detta inlägg, texten hänger inte riktigt ihop men det jag försöker säga är att i min by, där jag spenderat nästan hela mitt liv, här finns absolut ingenting äkta. O det är inte lätt att leva i en miljö som denna, jag älskar för mycket, jag bryr mig för mycket om folk för att sedan få en kniv i ryggen. Att leva i en sån här miljö förstör dig, jag är trött på allting o finner inte lyckan någonstans. Jag har varit så nära på att verkligen gett upp, o visa dagar går det verkligen inte att vara stark. Visst jag har min bästa vän här som verkligen är en äkta person som alltid varit vid min sida, jag har hittat kärleken o haft den i ett halvår o jag har min familj som alltid ställt upp för mig.. Men ibland.. då går det bara inte längre. Allt blir dubbelt så jobbigt o jag orkar inte längre. Ibland vill jag bara gräva ner mig o skrika, skrika ut.

Men genom det här gäller det att vara stark, även fast folket runt dig är hur falska som helst behöver du inte bli falsk. Du kan bli eller göra precis vad du vill, du kan stå emot allt. Du är perfekt o det är ingen som kan säga åt dig att du är något annat.  Just såna här tankar som får mig att fortsätta, tanken utav att veta att jag en vacker dag ska bli något. O inte kommer behöva sitta fast här, kommer kunna klara mig själv. Du kan bli bäst, bara du vill.