Jag vet mycket väl att bloggen går segt fram och att jag ändrat innehållet i bloggen helt. Jag rör knappt min kamera längre, och när jag väl gör det är det oftas för självporträtt. Har inge tid eller ork till att ta mig ut och hitta något intressant att fota som jag gjorde förr, jag vet inte om jag kommer få tillbaka fotointresset eller om jag faktiskt ska lägga ner bloggen helt. Men det är endå skönt att ha den här och kunna skriva av sig ibland, och det är helt sjukt att några utav er fortfarande hänger kvar även fast den sämsta bloggningen! Många av er forståd varför det gick så segt fram när jag skrev mitt "personliga inlägg" förut, och jag vill verkligen tacka er för alla söta kommentarer jag fick av er. Jag mår idag mycket bättre än vad jag gjorde då, jag har släppt taget och hittat lyckan på ett annan ställe. Det här med att jag då trodde att jag aldrig skulle klara mig igenom det va ju helt fel. Jag har insett så mycket från den stunden jag skrev det inlägget, jag är värd så mycket bättre. Ingen är värd att bli behandlad så som jag blev, jag trodde faktistk själv inte att jag var så stark så jag klarade mig igenom det. Tiden läkte alla min sår och nu har jag hittat lyckan hos den mest underbara killen, mina fina vänner Cicci och inca och min familj. Utan er skulle jag aldrig stå här jag gör idag. Vet inte hur jag ska tacka er, underbara människor ♥ Nu rundar jag av detta inlägg innan det blir ett för långt, jag kan sitta i typ evigheter och skriva av mig allting men det kommer bli för tråkigt för er att läsa. Hoppas ni fina läsare mår bra och ta hand om er så länge!